Skip to content

Pick your fights and kill your darlings, sweetie.

februari 13, 2012

Har du tänkt på hur många som pratar om sig själva? Och hur många som, även när de ska vara en skuldra att luta sig mot för en vän när nöden kräver, ändå lyckas vända samtalet så att det handlar om dem själva. Majoriteten gör detta omedvetet och utan onda intentioner. Det faller sig naturligt. Vi är alla Centre of the Universe – få av oss tar emellertid ansvaret som borde medfölja.

Nästa gång en vän vill berätta något för dig, det behöver verkligen inte vara av s.k mastig natur, utan kanske en liten vardagshändelse, bevaka dig själv då för att upptäcka hur du bemöter informationen. Om inte av andra anledningar – typ göra världen bättre och allt det där – så för att det är ett enkelt sätt att jobba med sin personliga utveckling.

Jag tycker mig märka att de allra flesta tenderar att dra paralleller till sitt eget liv och liksom ‘ta över’ historien.
Senast nyss på ICA. Kassörska 1 till kassörska 2:
1: Min killes hund föråt sig på torrfoder och dog i helgen.
2: Oj! Ja, min hund är också galen i torrfoder, men vi brukar blanda ut det med vätska så man ser mängden de får i sig.

Det där var väl ingen konstig dialog? Nä, det var det inte. Det är så här de flesta samtal förflyter, dvs man lyssnar lite men börjar genast jämföra med sina egna erfarenheter, åsikter och annat ur ens eget liv. De flesta av oss missar att vi faktiskt är egoistiska även när vi inte menar att vara det, och framför allt att vi faktiskt inte har svar på alla lösningar och problem – trots att många verkar tro det om sig själva.

Kanske beror det på att man vill bekräfta likheter för att undermedvetet cementera att ‘vi hör till samma flock’ – jag har varit med om det du har varit med om och vill berätta det för dig/jag tycker likadant som du och jag vill berätta för dig varför.
Ibland kanske det istället handlar om maktövertag – när min erfarenhet är coolare/värre/bättre än din och jag således ‘vinner’ över dig.
Det spelar egentligen inte någon roll. Men testa att försöka lyssna utan att blanda in dig själv i konversationen, och se vad det gör med dig. Och med den du lyssnar. Jag kan tala om för dig att den du lyssnar på kommer att känna sig sedd, hörd och energipåfylld. Tänk själv hur det känns när någon verkligen lyssnar på dig fokuserat, tittar på dig när du berättar och inte börjar prata om sig själv direkt.

Kassörskornas samtal hade i sådana fall kunnat låta så här:
Kassörska 1: Min killes hund föråt sig på torrfoder och dog i helgen.
Kassörska 2: Oj! Det var tråkigt att höra. Hur har din kille tagit det? Och hur känns det för dig?

Ska du mingla bland främlingar och göra ett gott intryck, så prata så lite om dig själv som möjligt, men ställ gärna tusen frågor om den andre. Den personen kommer att tycka att ni hade en fantastiskt trevlig konversation, att du är en riktigt hygglig prick och förmodligen är ni rätt lika också när man tänker efter ordentligt. Spelar ingen roll om du avslöjade halv sju om dig själv – bara du får, och låter, konversationssubjektet få konversera i godan ro om sig själv.

Jag läste för länge sedan i någon slags undersökning att människor som använder orden ‘jag’ och ‘min’ oftare drabbades av hjärtinfarkter. Vet inte alls om det stämmer, men det skulle inte förvåna mig. Egot klamrar sig fast vid saker som det vill äga, och det kan gälla personer också. Tänk på när föräldrar säger MIN framför sina barns namn, t.ex. Egot klamrar sig fast vid allt som det vill identifiera sig med. Inte konstigt att det skapar stress.

Allvarligt talat, och utan några som helst pekpinnar ämnade, men om man tränar sig på att bli mer Medveten – ‘bevaka’ sig själv som jag nämnde tidigare – och försöka släppa sitt ego i samtal med andra, så kommer någonting att börja förändras inom dig. Lite i taget. Du blir mer öppen för vad som egentligen förmedlas, du kommer också att bli en sådan som andra gärna både vill öppna sig för och lyssna på, för du kommer inte längre att stöta och blöta allt mot dig själv som utgångspunkt. Personlig utveckling är kick ass – lovar! Och det bästa av allt är att din personliga utveckling gynnar ALLA.

Observera dig själv. Hur ofta börjar du historier med orden jag eller min? Hur ofta bemöter du vad som berättas av någon med en berättelse om dig själv? Hur ofta ger du oönskade råd? Hur ofta tycker du tankar som ”jag har rätt, du har fel” under en konversation?

Som hjälp kan man fråga sig själv ”Vad kan jag ge/tillföra det här samtalet?”, innan man går in i det. För att hålla rätt kurs, menar jag.
Vi vill alla
värdesättas och uppskattas av dom vi har omkring oss. Men vi tenderar att vända samtal till självcentrerade egotrippar genom att, utan att tänka närmare på det, gå in i hopp om att något av det (det kan vara uppmärksamhet, sympati eller beröm) i motsats till att ge något (medkänsla, förståelse och öppenhet). Men när vi lär oss att göra tvärtom, upptäcker man att dialogerna blir verkliga utbyten av energi, även när de är triviala. Dialogerna, alltså. Testa, vetja. Det skadar ingen.

Jag vet rätt många som avskyr mingel, mest för att de tycker att det är så svårt att kallprata med folk. Tipset är att ställa frågor om den man pratar med, alltså MÅNGA följdfrågor, och inte snacka så mycket om sig själv. Under tiden kan du träna dig på att ha egofria dialoger. Prova med att ställa minst tre följdfrågor på temat, som inte går att besvara med ja eller nej. Typ: Jasså, så du lirar badminton – hur kommer det sig? Jaha, så din mamma var badmintonspelare på elitnivå – valde du badminton själv då, eller ‘ärvde’ du intresset via din mor? Så hon fick aldrig uppleva dig vinna din första viktiga match, alltså – hur kändes det? osv, osv.
En annan viktig grej att tänka aktivt på: Avbryt inte. Avsluta heller inte andras meningar. Låt dom prata klart, även när du tror att du vet precis vad de ska säga.
Respond, not react. Alltså: Svara, inte reagera. Men det låter snyggare på engelska.
När en person säger något som irriterar eller retar dig eller som du tycker är helt fel, brisera inte som en bomb då, hur urbota dumt du än tycker att det var. Ta dig tid, – oavsett om det handlar om några korta ögonblick att andas på, eller några dagar att behandla informationen och ge sen ett centrerat, tankeväckande svar i motsats till en egocentrisk reflexmässig reaktion. Att tänka innan man pratar är inte alls en dum idé. Den har jag fått träna på intensivt – och gör det fortfarande. 
.
Sista tipset: Gå inte in i en diskussion med utgångspunkt från att du vill vinna den. Då ser du diskussionen/samtalet som ett verktyg att förhäva dig själv, vilken anledning du än må ha att göra det. Gå in öppen, se vad du kan lära dig denna gång. Eller så blir det du som lär ut, det kan man aldrig veta på förhand.
För övrigt har ett år förflutit sedan Slim och jag träffades, vi har firat detta med hotelvistelse, varit på Kroumata-konsert i Konserthusen med alla barnen, tagit hand om vänner i nöd, spått de vilsna och nyfikna i terapeutisk tarot, varit ensamma alldeles för lite, figurerat i en kommande musikvideo, firat min pappas 70-årsdag på demensboendet, brejnstormat kring ett feministiskt konstprojekt, planerat framtidsjobb, sorterat garderoben och lite annat smått och gott.
Livet är det som händer medan man inte har tid att blogga om det.
Annonser

Gud eller djur?

februari 3, 2012

En dag mötte den store filosofen Sokrates en bekant  som öppnade upp konversationen följande:
”Vet du vad jag just hörde om din vän?”
”Vänta ett ögonblick”, svarade Sokrates, ”Innan du säger mig något skulle jag vilja göra ett litet test. Det kallas trippelfilter-testet”
”Trippelfilter-testet?”
”Just det”, bekräftade Sokrates och fortsatte, ”Innan du säger något om min vän, kan det vara en bra idé att ta ett ögonblick och filtrera det du kommer säga genom det jag kallar det trippelfilter-testet.

Första filtret är Sanning. Är du absolut säker på att det du skall säga mig är sant?”
”Nej…”, sa mannen, ”jag har egentligen bara hört det och…”
”Okej” avbröt Sokrates, ” Så du vet alltså inte riktigt om det är sant eller ej.

Nu provar vi det andra filtret, filtret av Godhet. Är vad du skall berätta för mig om min vän något bra?”
”Nej, tvärtemot…”
”Så”, fortsatte Sokrates, “du vill säga mig något dåligt om honom, men du är inte säker på om det är sant.
Du kan fortfarande klara testet, eftersom det ännu finns ett filter kvar. Det är filtret av användbarhet. Är det du kommer att säga mig om min vän användbart för mig?”
”Neeej, inte riktigt… antar jag…”, erkände den bekante.
”Då så”, sa Sokrates, ”Om det du vill säga mig varken är sant, inte bra och inte heller användbart, varför ens säga det till mig över huvud taget?”

Trippelfilter-testet kommer att vara aktivt på under resten av mitt liv. Det har jag bestämt mig för, och det gäller oavsett på vilken sida om konversationen jag själv befinner mig.

Såg en dokumentär om Indiens djurliv på BBC igår. Älskar elefanter. Min farmors favoritdjur. Så som jag är med fjärilar, så var hon med elefanter. Över hennes säng fanns en lång, skogsgrön hylla med hur många statyetter av elefanter som helst från alla världens hörn. Ville man göra min farmor glad gav man henne en elefant.

Elefantfakta:
Elefanter lever i familjegrupper med starka sociala band och leds av en matriark. Dom uppvisar många beteenden som har tolkats som att de både känner glädje och sorg, och även andra känslor som vi brukar tillskriva människan, så som exempelvis svartsjuka. Man har observerat elefanter i det vilda som har försökt hjälpa andra skadade medlemmar i gruppen och stannat i närheten av kroppen flera timmar efter att en medlem i gruppen dött.

Få andra djur visar intresse för döende eller döda individer av den egna arten på samma vis.Om en kalv föds död kan en elefanthona dröja kvar vid kroppen länge efter att resten av flocken gett sig av. Det finns också observationer av en afrikansk elefanthona som med hjälp av sin snabel bar sin döda kalv med sig i flera dagar innan hon lämnade den.Elefanter som varit åtskilda en tid återförenas ofta under frambringandet av trumpetande ljud och berör varandra med snablarna.

Vissas gudar är andras demoner.

I den här dokumentären på BBC visades även en by där alla tillbad Shiva och ormar så hängivet att tro inte längre handlade om ens en kraftig övertygelse, utan ren och skärt vetande. För dom. Ormar rörde sig fritt överallt i byn, ringlade över barns fötter när de stod och tvättade sig oberört vid vattenpumpen, gled över köksattiraljer medan det lagades mat. Många har förstås blivit bitna under åren, men ingen i byn har någonsin dött av ormbett. Om de blir bitna vägrar de konsekvent läkarhjälp.

Sedan, om det beror på att deras övertygelser är så starka att deras tro verkligen försätter berg, eller om det är så att de självvaccinerar sina barn med små, små doser ormgift sedan bebisåldern, eller om det är för att de har levt på det här viset tillsammans med giftormar i generationers generationer och att evolutionen kanske sett till att de blivit mer motståndskraftiga mot bett än andra (naturlig vaccination), det kan ingen svara på. Forskarna är lika förbryllade som intresserade, men eftersom de inte får ta några tester på invånarna i byn står de svarslösa.

Ibland tänker jag på det min gode vän Daemon brukar säga om oss människor, att vi är den enda arten som påskyndat evolutionen, och att vi inte hänger med i vårt eget tempo. Vi är fortfarande så mycket djur – i första hand. Våra egna gudar också – men i andra.

Av jord är vi komna. Och vatten. Jorden är i första hand en vattenplanet. Vattnets eviga kretslopp. Allt liv på jorden behöver på ett sätt eller annat fukt. På Titan, å andra sidan, fungerar metan som vatten fungerar här. Helt galet, metan liksom! För oss en växthusgas och en stor bidragande faktor till ozonhålen. Men på Titan är temperaturen så pass kall att metan kan existera i fler former, som flytande, och is. Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet, efter Jupiters måne Ganymedes.

Vissas demoner är andras gudar.
Vissa gudar blir demoner, men då var de falskt glitter från början.
Och vad man trodde var en demon från början kan visa sig vara en förklädd gud.

Men hur ska man någonsin säkert veta vad det är man står inför?

Jag tror inte att det är viktigt att göra det. Veta.
Jag tror till och med att det är av nödvändighet som vi inte bör veta, för vår utvecklings skull – både den individuella och den kollektiva, hur långt kollektivet än sträcker sig.

Jag tror inte på kontrollbehov, men flexibilitet. Allt till viss gräns, förstås – en ryggrad går inte att böja hur som helst.

Varför är de flesta människor så grunda? Snabba att döma? Egoistiska? Eller egentligen rädda, kanske mer. Rädda för så mycket, varandra, sig själva, sätter upp mentala murar för sig själva och gentemot andra, är sina egna fångvaktare. Jag blir ledsen av det. Vill hjälpa. Vet inte hur. Har bara nyckeln till mig själv – det inre kriget kan man dessutom bara utkämpa på egen hand, och bara vinna när man inte längre är rädd för att förlora.

Men visst finns det mycket oförväntad godhet i världen också, det får man inte glömma. De är ljusbringare. Vi måste vara rädda om sådana. Och ta efter så mycket vi kan. Det stora i det lilla – börja filtrera all information genom trippel-filtret, t.ex.

Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk kan ju vara för förtryck, inte sant?
Guden i oss vet detta.
Få människor har karaktär nog att släppa ifrån sig makt när den väl har den.
Djuret i oss känner detta.

Och mittemellan slits det där som är vi: Människan. Både gud och djur.
Vår största utmaning är att inse att vi kan välja.

Toalettklotter och absolutley no fuck heads of any type på Slakthuset.

januari 16, 2012

Det var min lördag att jobba. Det rullade på och försäljningen var verkligen ingenting att klaga på. De allra flesta kunder som vistades i butiken var t.o.m riktigt uthärdliga.  Ändå hade jag inte sovit som jag kanske borde ha gjort på sistone. Det spelade ingen roll, jag var i balans, och det kändes skönt. Jag gillade människor mer än vanligt, ingen var dum.

20120111-213358.jpg

Skulle hem till min älsklingsbästis Hanna (vi har känt varandra 32 år i år) för att fira hennes födelsedag senare på kvällen. Min mamma var där, liksom hennes mamma och Tessan. Hanna är gravid med sitt fjärde barn och ser naturligtvis helt fantastisk ut. Bara en liten kula. Ingen vattensvullnad, inget haltande pga av foglossning eller pust och stånk vid minsta rörelse. Nä, hon håller igång så man blir matt bara av att titta på henne.

Tänker att hennes hållning till livet kan ha något med det att göra. Hanna är en av de visaste jag vet. Hon är den minst komplicerade människa jag känner. Jordens salt-typ av person. Hon ser aldrig det värsta framför sig, hon gör aldrig en stor grej av saker. Hon tar det som det kommer. Och eftersom hon är övermänsklig någonstans så har hon dessutom aldrig nyttjat någon som helst bedövning under någon av sina förlossningar, inte ens lustgas.

Trots tröttman kände jag att det var viktigt att dyka upp på Slakthuset där Erik Wretman och Tabbe med sitt Visionfruit-crew hade klubb. Sidewalk skulle också giga lite senare och Håll Käften Och Dansa-gänget var där, så det fanns många anledningar att gå dit och hänga med sköna människor.

20120116-111517.jpg

Alltså mötte jag upp Julia på Gullmars, Slim var redan på plats. Lista. Kön var en mil. Vi gick förbi den med störtblandad förtjusning. Bestörta för att det kändes som snittåldern på de som stod i kön var ca 12 år. Förtjusta för att vi slapp stå i den. Två tanter i leopard (Julias päls, mina brallor) kommer fram till vakten. ”Och hur gamla är ni då, tjejer?”. ”Trettiåtta.”
Som tur var finns det ingen övre åldersgräns på Slaktis, så vi kom in.

20120116-170709.jpg

Julia och jag med vår adopterade son, Tabbe. Han glöder i både ögon och hjärta. Själv blev jag jämförd med Janis Joplin, vilket jag tog emot som kvällens andra komplimang.

20120116-111424.jpg

Big Daddy Erik Wretman visar alltid hur en fest ska hållas. Det är tack vare honom som Slim och jag träffades. Han anlitade mig som konferencier på Gloria-galan där Crazy Fresh Tattoo skulle sitta och gadda som promotion. Och på den vägen är det… TACK, Erik!

Leif var också där! Eller, Rapper Ted som han kallas av utomstående. Det är Julias och min andre adoptivson. Vi har legat i, som man säger. Stolta över våra fina killar, för mer ödmjuka kärleksspridare får man leta länge efter.

20120116-161509.jpg

Verner och Pitz skulle representera Sidewalk med Daniels hjälp lite senare på kvällen. Vi satt och värmde upp i en av lådorna med red light district-belysning, rummen i rummet, de gamla ombyggda rökerierna. Som små planeter i en röd rymd, kretsande kring varandra.

20120116-161518.jpg

20120116-161545.jpg

Verner spelar även i The Dying Band där Malm är kapellmästare och Julia brukar hoppa in och köra m.m. Fantastisk sångare och multibegåvad musiker. Tänk att Verner och jag och Verner och Julia kände varandra på var sitt håll innan Julia och jag hamnade i varandras liv? Världen är liten. Åtminstone den värld som kallas Stockholm.

20120116-161529.jpg

20120116-161537.jpg

Min vackra man agerar nattdjur. Han är bra på det. Faktum är att vi alla är så bra på det att vi inte gick och lade oss förrän kl halv åtta på morgonen. Vi kan liksom aldrig kapa en skön vibb. Man vill dra ut på den, förlänga nu:et. Det går förstås bra att göra när man är helt ledig nästa dag, vilket vi tursamt nog var. Det där med tröttma sitter oftast ändå mest i ens huvud. Man orkar t.ex alltid mer på sommaren då ljuset är till vår fördel.

20120116-161553.jpg

Här kickar Sidewalk igång sin spelning med Daniel ”DJ Lastword” Wahlqvist bakom rattarna. Öset var magnifikt och ni kan ju urskilja på bilderna vem som armbågade sig fram genom folkmassan för att ta plats i täten. ”Undan, kids! Här kommer Jullan!” Det finns inget roligare än att vara party starter och att agera fan åt sina vänner – speciellt med tanke på att man inte behöver agera när det är SÅ JÄVLA GRYMMA!

20120116-161602.jpg

20120116-161612.jpg

Mitt nya intresse när jag är på offentliga toaletter är att dokumentera utvalt klotter. Älskar kollage-känslan. Älskar det fragmentariska. Så mycket NU i det.

20120116-185756.jpg

Och när folk har fått i sig lite berusningsmedel lättar de på locket, släpper hämningarna, vågar skicka motsvarigheter till flaskpost. Ibland en bön ut till universum, kanske med hopp om att bli hörd. Man behöver inte tro på något för att göra det. Man behöver ingen specifik gud för att känna förtröstan.

20120116-190741.jpg

20120116-191148.jpg

Ibland små konstateranden av tillvaron, det uppenbara eller åsikter som kanske annars inte anses väga tungt i samhället men som man ändå känner ett behov av att få uttrycka.

Och ibland är det någon som verkligen har ansträngt sig. Men då är det egentligen inte klotter längre, utan snarare street art, fast off the streets.

Plötsligt stod min dotter framför mig. Det tog ett par sekunder innan jag faktiskt insåg att det var hon… Jag har liksom en helt vuxen dotter. Som går på samma klubbar som jag. Ett 21-årigt barn. Som inte är barn längre. Oftast är jag helt cool med det, har liksom hunnit vänja mig vid tanken på att jag är ung mamma – har inte så mycket att jämföra med heller. Men ibland… ibland slår det mig som en high five i fejset.

20120116-190724.jpg

Annars var Malm väldigt saknad under kvällen. Social som han är och med Franz Frälsaren i famnen (fatta snyggheten i en långhårig rock star ömt hållandes en chihuahua), hade han på väg mellan Åkersberga och Slakthuset hamnat på fest med gästvänliga främlingar ute i Solna. Vi kompenserade detta dagen efter då El Quatro ansträngde sig till det yttersta för att tillsammans göra så absolut lite som det bara var möjligt. Man kan konstatera att uppdraget lyckades.

20120116-194254.jpg

Skulle googla en grej idag. Blev förvånad av vad som mötte mig.

Varför en liten ‘fralla’?
Blev genast tvungen att rannsaka mina associationsbanor, då jag blev varse om att jag automatiskt snöade in på diverse konspirationsteorier rörande marknadskrafter av olika slag. Alltså, som första spontanreaktion. Men ibland är en cigarr bara en cigarr, iallafall om man väljer att se den så. Som uteslutande en cigarr, alltså. Och små ‘frallor’ är söta.
Jag valde att bli glad.

20120116-194302.jpg

For most of the history of our species we were helpless to understand how nature works. We took every storm, drought, illness and comet personally. We created myths and spirits in an attempt to explain the patterns of nature.
Ann Druyan

20120116-194310.jpg

Basically, I hate conformity. I hate people telling me what to do. It makes me want to smash things. So-called normal behaviour patterns make me so bored, I could throw up!
Wendy O. Williams

20120116-194318.jpg

I play patterns. I’ll make up a pattern and just play it.
Richard Manuel

20120116-194328.jpg

In short, no pattern is an isolated entity. Each pattern can exist in the world only to the extent that is supported by other patterns: the larger patterns in which it is embedded, the patterns of the same size that surround it, and the smaller patterns which are embedded in it.
Christopher Alexander

20120116-194344.jpg

Life forms illogical patterns. It is haphazard and full of beauties which I try to catch as they fly by, for who knows whether any of them will ever return?
Margot Fonteyn

20120116-201436.jpg

Loves makes your soul crawl out from its hiding place.” – Zora Neale Hurston

Jag är ett kollage

januari 11, 2012

(Först vill jag bara säga, att för att få en helhet till detta inlägget så behöver man hitta texten bakom bilderna, som för övrigt är detaljer från våra kollageväggar på AG47sthlm – Lindas och mitt två-års-pyssel.)

Jag har förstått att det linjära och kronologiska sättet att tänka på anses vara det vanligaste, kanske beroende på att det är vad som i decennier hittills har lärts ut i skolorna. Till min glädje har denna förlegade idé, som bottnar i konformism, d.v.s att alla lär sig likadant  och att det uteslutande finns ETT rätt sätt att göra saker på, börjat luckras upp. Men det tar tid.

Att lära sig konsten att lära sig, är en bra idé. Alla lär sig nämligen olika. Själv har jag alltid haft svårt med kronologi, liksom det linjära begreppet. Det beror på att jag inte ser världen så. Inte heller lär jag mig saker i ordning, d.v.s jag lär mig inte A + B + C utan snarare i sådana fall typ B + C + A, alltså i teman som jag ser som öar i huvudet.  Ibland byggs det broar mellan vissa av öarna som då förbinds med varandra. Eller himlakroppar som med tidens gång sorteras in i solsystem och sedan galaxer. Typ. Fast dom överlappar. Lite svårt att förklara det där så det blir begripligt, men om jag säger så här då, att jag tänker mycket som i kollage. Och sedan har vi det där med färger, ni vet (ni som följt bloggen åtminstone).

Jag är långt ifrån unik när det gäller detta. Tursamt nog finns det ju pedagogiker, som exempelvis Reggio Emilia och Walldorf, som främjar oliktänkande och anstränger sig för att bl.a individanpassa lärandet. Det är strålande! Och sakta, men ändå med en rörelse, tar den kommunala skolan inspiration av detta. Det går långsamt, som sagt, men liket lever ändå – det får man vara nöjd med.

Tänker på alla de där världarna , planeter jag landat på och sedan lämnat, öar jag hoppat hage emellan. Kollaget som beskriver mitt liv. Tänker på var jag är nu och hur jag kom hit, för att inte nämna vart jag är på väg. Jag är tacksam, även för de erfarenheter som fick mig att gråta. Det är viktigt att kunna gråta. Att Känna.

Det finns inga negativa känslor, men det finns missbruk. Akta er för att blanda ihop orsaker med ursäkter. Jag tror egentligen inte på råd, men om jag skulle vara någon som gjorde det skulle detta vara mitt: EN ORSAK ÄR INTE EN URSÄKT.
Stanna inte kvar i gråt och lidande, identifiera dig inte med något så flyktigt som en känsla. Du gör dig själv en otjänst. Stagnation är aldrig någonsin bra – men det kan vara svårt att själv avgöra om man stagnerat.

Om man sitter en stund och låter blicken vandra över våra kollage inne på AG47sthlm, inser man efter ett tag två saker (man kanske inser fler, men det är dessa två jag vill lyfta fram): 1) Bilderna är inte slumpvis uppsatta, utan de följer varandra och berättar tillsammans historier, delarna utgör en helhet, det finns trådar att följa. 2) Det är meditativt, vilket i sin tur lämnar plats för samt ger utrymme åt det undermedvetna.

Hålla i trådar liksom… och ge det undermedvetna utrymme att lyfta på huvudet, harkla strupen och faktiskt göra sig hört. Jag försöker att hålla i ett helt fång trådar, men just nu skulle jag nog mest av allt behöva en paus att kontemplera sakernas tillstånd. En parentes i turbulensen där allt får en liten chans att smältas. Jag skulle vilja återhämta mig själv efter detta fantastiskt händelserika år. Det bästa av många. Men också ett omvälvande och lärorikt år. Eller, inte ‘men’, utan snarare ‘tack vare’.

Liksom ord behöver tystnad för att landa i känslan, behöver jag ett litet mellanspel av ingenting. Jag behöver ett lugn mellan stormarna. Alla människor skulle behöva det mellan varven. Varför har det blivit så att människan måste anpassa sig efter samhället, när det borde vara självklart att samhället anpassar sig efter människan?

Alla dessa planer. Alla dessa projekt. Det är inte alltid lätt att veta vad man ska satsa på. Eller…? Är det kanske lättare än vad jag tror? Till andra säger jag saker som: ”Du VET vad som är rätt bara du KÄNNER EFTER ordentligt.” eller ”Satsa inte på vad du tror kommer att generera pengar, utan satsa på vad du vet kommer hålla dig på gott humör. Livet är inte 4 veckor i Thailand på familjesemester – Livet är det som händer varje dag. 48 veckor i stress för 4 veckors semester, eller 52 veckor i ett mer harmoniskt tillstånd…”, ja, sådana där saker säger jag… men lyssnar jag på mina egna råd?
Ibland. Nu är förmodligen ett perfekt ställe i livet att våga testa sina egna teser. Jag vet vilken väg jag borde välja, om jag följer min känsla. Frågan är om jag vågar.

20120111-194017.jpg

Men en viktig sak att bära med sig är förstås flexibilitet. Säg att min plan är att gå Ditåt. Plötsligt kommer det något i vägen som erbjuder mig att byta kurs. Att vara rigid i sina planer är inte något jag tror på. Jag tror att anpassningsförmåga och rörlighet är den högsta formen av inteligens. Ska bli spännande att se vad som kommer att hända detta år, för även om jag har idéer om vilken riktning jag vill ta, så har jag ju ingen aning om hur det verkligen kommer att bli.

Kommer förmodligen behöva ta lite extraknäck medan de andra projekten jäser till sig, innan de blivit inkomstbringande på riktigt. Man behöver liksom deg för att kunna dra in mer deg. Så sorgligt är det. Jag skulle behöva ha råd att vara ledig för att kunna satsa på något annat. Därför är lösningen extraknäck. Två dagar i veckan kanske. Får nog anmäla mig till någon slags jobbförmedling, uthyrningsfirma eller vad det heter.

”Hej, jag har pedagogisk utbildning, var faktiskt chef på ett dagis en gång, är även  proffs på att bära tallrikar samt slicka upp kunder/gäster i brygga givetvis förutsatt att jag känner för det, är också väldigt duktig på att dansa topless runt en påle på ett inspirerande vis samt en sjuhelvetes entusiasmerande föreläsare med sexig radioröst. Vill inte torka bajs på vuxna människor. Hög lön kräves. Har auktoritetsprolem.”

Vad händer med AG47sthlm, då?
Det får vi se, men som det ser ut nu kliar det i både Lindas och mina fingrar att hoppa på nya projekt. Däremot har vi svårt för att lämna varandra, så hur det än blir kommer Kungsholmens svar på Patsy & Ed fortsätta att planera livet tillsammans.

Det saknades tydligen män i vårt kollage, minus Jimi Hendrix. Detta påpekades av våra söner. Så vi satte dit några andra pungdjur vi gillar. Steve McQueen, t.ex och Willie Nelson och någon random halvnaken samt sexualiserad dude, mest för att jämna ut balansen.

Vi går vidare.
Vissa människor provocerar en mer än andra. Så är det bara, handlar mycket om personkemi samt uppfostran – dvs olika norm-värden. Man lär sig så småningom att undvika de värsta fällorna, som oftast är uppsatta av en själv, men det är klart att man trillar dit mellan varven. En vedertagen ‘sanning’ som en del lättvindigt i allvetandes ton allt som oftast hasplar ur sig, är det där om att det man stör sig på hos någon annan egentligen är egenskaper hos sig själv man inte är nöjd med.

20120111-194133.jpg

Blablabla, säger jag. Naturligtvis kan det vara så, där KAN är nyckelordet här, d.v.s inte ‘det ÄR så’. Snarare upplever jag att motsatsen väl är vanligare. Den som står längst ifrån dig i tankar, åsikter, principer, prioriteringar och värderingar är den du allra minst förstår dig på, har svårt att finna gemensamma nämnare samt klarar att kommunicera smärtfritt med, vilket ofta leder till frustration.

When life is hard YOU have to change, som Shannon Hoon i Blind Melon sjöng. Han är med i 27-årsklubben, dog av en överdos kokain. Klantigt. Onödigt. Synd. Hur som helst, jävligt bra och tänkvärd text i ‘Change’. Tänker att videon påminner om ett kollage. Tänker också att detta är min Nyårs-intention (jag säger intention, då jag har svårt för löften), att bemöta eventuella konflikter genom att förändra min egen attityd till dom, samt hitta nya, åtminstone andra tankebanor i samband med det.

Vi är reflektioner av samma entitet. Vi är delar av en helhet. En fot kanske inte förstår sig på ett öra, men de tillhör inte desto mindre samma enhet och är förbundna med varandra vare sig de vill eller inte.

20120111-194205.jpg

Någon gång skulle jag vilja ha tid (och råd) att skriva en bok också. Kanske inte under detta år, nej snarare förmodligen inte under detta år. Men i framtiden. Undrar hur jag kommer att lägga upp den strukturmässigt? Kommer jag att lyckas hålla mig kronologiskt berättande? Jag betvivlar det. Tror min bok kommer att bli som mina väggar, som de ser ut både hemma och i butiken. Brokiga kollage. En berättelse som kräver överblick för att läsaren ska uppfatta sambanden. En explosion av intryck, till en början, en helhetssammanfattning på slutet … om jag lyckas. Skulle kännas fint om jag gjorde det.

20120111-194215.jpg

För första gången på en evighet var Slim och jag lediga i söndags. Inget jobb, inga barn. Dessa små öar av stillhet är ovärdeliga. Just denna ö av stillhet innefattade även Jula, Malm och deras chihuahua Franz. Malm låg kvar i morse när jag steg upp, de andra hade åkt till sina jobb. Jag gillar kollektivet, men alla behöver sin egen privata vrå att dra sig tillbaka på vid behov. Viktigt att tänka på vid eventuell planering av ett framtida hus. Ikväll ska jag städa bort pizzakartonger, läskflaskor och byta lakan i sängarna. Men det är ikväll det.

Hur många andetag tar du om dagen? Hur många av dom är medvetna?
Testa att ändra ditt liv genom att börja ta ett enda medvetet andetag om dagen. Blunda, fyll hela din kropp med luft genom näsan, ända ut i öronsnibbarna, fingertopparna och tåspetsarna. Gör magen stor som en ballong. Tänka bara på det, ingenting annat. Andas ut. Klar. Du har tagit en paus i kakafonin som är dina tankar. Visste du att vi tänker ca 90-98 % samma saker varje dag? Vi är upphakade skivor som behöver slås ur spår ibland. Att andas medvetet är en bra början.

Min man är feminist. Jag går igång på det. Feminism fuktar fittan.

Häromkvällen, efter episkt vardagshäng på Babajan med El Quatro (för mer om det, se Julias blogg HÄR), och vi kommit hem till köksbordet, utbrast han plötsligt upprört: ”Varför har ingen tidigare talat om för mig att jag är feminist?!” Förmodligen för att själva ordet är så pass provocerande att många glömmer bort vad det står för. Lägger lock för öronen i rena rama förskräckelsen. Aversion. Det gäller också att lära sig lyssna utan att döma. Döma kan man göra sen när man lyssnat klart och tänkt efter själv, sökt efter svar man kan förlika sig med, ifrågasatt sina egna beteenden, tankegångar och stött och blött sakerna mot varandra. Om man nu måste döma alls, vill säga.

20120111-194240.jpg

Det finns så många ämnen som jag anser vara av största vikt för oss alla för vår gemensamma utveckling som kollektiv samt ansvarig art för denna planets överlevnad. Så mycket saker jag vill lyfta fram i ljuset. Saker jag tänker på varje dag. Som kvinnans ställning i världen t.ex, varför feminism är så provocerande för en del män – varför är det det? Förstår dom inte att ALLA drar nytta av jämlikhet? Ingen vid sina sinnens fulla bruk har någonsin tyckt att förtryck är en bra idé – fast då har man liksom inte räknat in den kvinnliga statusen i detta resonemang. Var så god att kolla upp historien.

Att vara arg och att vara engagerad är inte samma sak. Däremot blir man inte sällan arg när man hittar något att engagera sig i. Engagemang är passion. Man blir ledsen när andra inte är engagerade i samma viktiga frågor som man själv är. Så här är det, allt är olika viktigt för olika personer, vilket förstås i första hand beror på vilken kategori av människa du är. Som vit, medelålders man i ett i-land så förstår jag att feminism inte känns lika viktigt som exempelvis skatteplanering och idrottsklubbars diverse resursinriktningar. Tills du blir återfödd som en indisk kvinna i Tripur.

En gång i månaden, minst, tänker jag på hur sjukt det är att det inte forskas på kvinnokroppen. Det är t.ex därför det är så svårt att hitta fungerande värktabletter för många kvinnor, för de är framtagna genom forskning av manliga kroppar, dvs det som anses vara norm. Märkligt att man utesluter halva världen i normen, visst? Därför tänker jag nu börja använda menskopp.
Menskoppen är både hygienisk, ekonomisk och kroppsvänlig. Jag lovar, om män hade haft mens hade det kommit hem gratis (åtminstone kraftigt subventionerat) mensskydd i brevlådan varje månad, eller när det nu behövs beroende på mensskydd. Men vi får betala för något som vi inte kan rå för att vi dras med.

20120111-194308.jpg

Tänker vidare på hur folk resonerar när de vill legalisera prostitution med argumentet att ”det blir så mycket tryggare och säkrare så, för de prostituerade”. I mina öron låter det som ett gubbflåsigt, lamt argument för att kunna få knulla hur man vill med någon mot betalning, tvätta sina händer, ha ryggen fri etc.

20120111-194650.jpg

Om så är fallet, att den goda intentionen är horans välmående samt höjda status i samhället (jo, jag hamnade i en diskussion med en förvirrad man som hade det som ett av sina argument, men det är lugnt nu för jag dödade honom. Verbalt.), så tycker jag att man ska behandla yrket som alla andra. Exempelvis med adekvat utbildning samt praktikplatser, ja varför inte PRAO? Undrar hur kosher det skulle kännas för exempelvis Fredrick Federley, som vill skrota sexköpslagen, när hans framtida dotter (?) kommer hem från skolan och bah: ”Papporna! Jag har fått min PRAO-plats nu. Ska hänga med några som heter Comfort och Grace på Malmskillnadsgatan, dom ska lära mig allt dom kan, sa dom!”

”All fixed set patterns are incapable of adaptability or pliability. The truth is outside of all fixed patterns.”
-Bruce Lee

Dia de los Reyes Magos (eller Trettondagen, som det heter på swänska).

januari 7, 2012
tags:

Håhå jaja! Lilla julafton igår och idag hos familjen Svensson-Bonk. Vi firar Trettondagen då, enligt tradition, de tre vise männen (eller som de heter på spanska, De Tre Magiska Kungarna) följde stjärnan som lyste starkast på himlen kom till krubban där det lilla nyfödda flyktingbarnet Jesus låg, fortfarande ovetandes om att det inte var välkommet i det land han precis fötts, endast p.g.a sin etnicitet. Den duden kom sedermera att ändra världen. Det sägs att kungarna gav honom guld, myrra och rökelse. Ingen av våra barn fick exakt sådana gåvor, men inte långt ifrån. Efter paketöppning, där Maya agerade utdelare, så testades en del av prylarna innan vi trotsade det plötsliga vinterklimatet och begav oss iväg till Skansen, där vi bl.a såg en teaterpjäs på gammelsvenska. Sedan åkte vi till spanska klubben på kungsholmen och hälsade på de tre vise männen i egna höga personer. Där  delades det ut fler presenter samt godis, och vi åt spanska, alldeles för söta bakverk tills vi nästan storknade. Efter detta hade dygnet förskjutits till s.k spansk dygnsrytm, och vi handlade mat, lagade den och fick slutligen sitta till bords kl 21:30. Det var den godaste middagen alla hade ätit, och vi benade ut det där med vad ”hungern är den bästa kryddan” betyder, samt hur bra det kan vara ibland att inte få vad man vill exakt när man vill det. Hann med att ta några bilder också. Om man håller muspekaren över dom får man mera information om vad vi gjorde.

God fortsättning!

20120106-121929.jpg20120106-122025.jpg20120106-122229.jpg20120106-122742.jpg20120106-122802.jpg20120106-122812.jpg20120106-122829.jpg





Lördag:


20120107-200144.jpg20120107-200231.jpg20120107-200217.jpg20120107-200316.jpg

Grått Nytt Hår

januari 2, 2012

Jag borde väl ha komponerat en sammanfattning om året som var, men faktum är att Livet kommer emellan, vilket jag är glad för. Märta Tikkanen, en stor förebild som jag haft äran att både träffa och brevväxla med, delade med sig av sitt livsråd till mig en gång: ”Lev, skriv. I den ordningen.”
Jag har följt det sen jag fick det.

Ligger just nu i sängen och knapprar in dessa bokstäver via mobilen. Undrar om man kan lägga in bilder här via den? Alla fyra barnen utom Maya har vaknat i rummet bredvid. Slim har smugit iväg till jobbet. Jag drar mig en stund i sköna sängvärmen. Idag ska vi antingen till Skansen eller dra och bada – beroende på hur väderleken utvecklas.

2011 gick verkligen i förändringens tecken. Förändringens vindar blåser förvisso fortfarande, men jag har en känsla av att saker och ting kommer att börja sätta sig 2012. Förändring är ofta läskigt, åtminstone för vanedjuret människan. Vi tenderar att klamra oss fast vid det gamla och kända – även om det inte är det bästa för oss. Jag hoppas att vi alla detta år ska ha tillit till framtiden oavsett hur vårt Nu ser ut för tillfället. Det är mörkast precis innan gryningen, och allt det där ni vet.
Vi skålade och tackade för 2011, året då t.ex El Quatro kom från var sitt väderstreck och förenades i balans, året då Slim och jag snubblade över och in i varandra och började bygga för en framtid vi båda plötsligt, tack vare varandra, ville vara i och vårda. Välkommen 2012, med allt du kommer att bära med dig. Jag har bara episka förnimmelser och förväntningar av vad som komma skall. Det hänger ihop med att jag på allvar tror att vi alla faktiskt kan förändra världen till det bättre – och det räcker med att fortsätta göra det i det lilla, för allt som är stort har varit litet i början. Därför, mina vänner: Så frön.

Tvåtusentolv pussar!
/Apan

20120102-101042.jpg

20120102-101146.jpg

20120102-101201.jpg

20120102-101218.jpg

20120102-105108.jpg

20120102-105204.jpg

20120102-105215.jpg

20120102-105234.jpg

20120102-105312.jpg

20120102-105322.jpg

20120102-105225.jpg

20120102-105332.jpg

20120102-105354.jpg

20120102-105342.jpg

20120102-105419.jpg

20120102-105407.jpg

20120102-105509.jpg

20120102-105455.jpg

20120102-110613.jpg

20120102-110631.jpg

20120102-110652.jpg

20120102-110701.jpg

20120102-110711.jpg

20120102-110721.jpg

Festa med mig på torsdag?

december 20, 2011

Vill ni det?
Då ska ni kolla min andra blogg – den jag uppdaterar sämre än denna. Flåt för fan – jag försöker hinna med att leva också.
Hur som helst, jag gör det lätt för mig och ber er att klicka HÄR.

”In i dimman, ut på scenen, syns på andra sidan – skål!”, som Johannes och jag brukar säga.